Barnsemesters redaktion: Många familjer i Sverige har ett eget fadderbarn i ett annat land. Det finns flera organisationer man kan vända sig till om man är intresserad.
Familjen som skriver denna berättelse har fått ett fadderbarn genom Barnfonden. Mer information om Barnfonden finns på deras hemsida: www.barnfonden.se »
Vi har följt Shridevi sedan hon var sju år
Det var i november 1998 som vi blev hennes fadderfamilj. Exakt sex år senare besökte vi henne i Indien, där hon bor i norra delen av staten Karnataka.
Ända från början fanns drömmen om att få hälsa på Shridevi och att resa till Indien. Indien som man föreställer sig är så färgsprakande, livligt och med luften fylld av exotiska kryddor.
Inga konstiga sprutor
Att förbereda resan till Indien var spännande. Vi köpte böcker och talade med vänner därifrån. Alla var så glada över att vi skulle besöka deras land.
Men vi fick också förvarningar, framför allt när det gällde maten. Vi skulle inte dricka vattnet eller köpa olagad mat från gatan.
Förberedelserna bestod också i att kolla om och i så fall vilka sprutor vi skulle ta. Men det visade sig att vi inte behövde ta en enda. Vi hade redan fått spruta mot Hepatit. Risken för Malaria var inte heller stor och i och med biverkningarna man kan få av malariatabletter, hoppade vi över dom också.
Kom mitt i en stor indisk högtid
Jag kontaktade projektet säkert åtta veckor innan vi skulle iväg, vilket var nödvändigt för att allt skulle klaffa. Av dom fick vi god hjälp med hur vi skulle ta oss till vårt fadderbarn Shridevi och med hotellrum nära henne. Sen lovade dom att möta oss på stationen när vi kom fram.
För att få komma in i Indien behövs visum, vilket resebyrån i Singapore hjälpte oss med. Torsdagen den 11 november, tidigt på morgonen, satte vi oss hela familjen, Julius 11 år, Gösta 9 år, Karin 4 år, Bertil och jag, på flyget till Bangalore, Karnataka, Indien.
Vi kom till Bangalore under en av Indiens mest firade högtider; Depavali, ljusets tid, och efter att ha installerat oss på hotellet och bekantat oss ytligt med stan, blev vi hämtade av ett par nyvunna vänner som tog oss hem till sig. Där var stort kalas med alla grannar, mat, dryck och massor med fyrverkeri.
Det var ett evigt smällande och smattrande, hela stan var emellanåt upplyst. Fantastiskt roligt att få vara med om. Extra kul var det att få uppleva detta med en indisk familj och inte som en betraktande turist.
Kossor och mopeder huller om buller
Innan vi begav oss av med nattåget till Athani i norra Karnataka, hann vi se oss om i Bangalore. Vilket liv! Trafiken, som mestadels bestod av mopeder och trehjulingstaxi, körde huller om buller och människor, hundar och kossor som försökte ta sig fram i allt detta kaos. Det var skönt att lämna storstaden och fara norrut.
Mamma, de äter med händerna!
Väl på stationen följande morgon blev vi mottagna av projektledaren Mr Subhash. Vi hade ännu inte ätit frukost så vi slog oss ner vid ett café i närheten av stationen och beställde in indisk frukost bestående av itly och naanbröd tillsammans med olika såser som man doppar brödet i.
Barnen uppskattade så att man i Indien äter med fingrarna. Mätta slog vi oss sedan ned i bilen och begav oss ut på landsbygden mot Athani och Shridevi.
Nu ska vi få träffa henne
Vi skulle få möta henne redan samma eftermiddag, vilket kändes nästan lite overkligt. Nu var vi här. Den här stunden hade jag sett fram emot så, men knappast ändå trott skulle bli verklighet.
Det är så lätt att drömma och vilja göra saker, men hur många drömmar går i uppfyllelse? Det är då man vill stanna tiden en stund och bara vara kvar i den upplevelsen.
Nåväl, den timmeslånga färden utmed landsbygden gick fort och det var mycket att se. Utefter vägen vallades getter och oxar. Män iklädda sina turbaner och vita klädnader, körandes sina oxkärror och kvinnor klädda i sina färgglada och vackra saris rörde sig också utmed den ibland hektiska landsvägstrafiken.
Ett härligt möte
Mötet med Shridevi blev väldigt gripande. När vi gick genom byn upp till hennes hus, anslöt sig fler och fler barn och även vuxna och väl framme var vi långt ifrån ensamma. Shridevi kom ut följd av sin mamma, pappa och yngre syskon.
Dom lade kransar runt våra halsar och välsignade oss med rökelse och röd färg i pannan. Jag blev förvånad över mina känslor, jag blev så gripen av mötet att jag fick svälja tillbaka tårarna hårt. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle bli så rörd att få se Shridevi. Först nu förstod jag hur mycket detta betydde, inte bara för henne och hennes familj utan även för mig.
Alla nyfikna på oss
Vi blev visade in i huset, där vi fick sitta ned. Mer eller mindre hela byn försökte samsas om plats i deras lilla rum, alla var så nyfikna på oss, mest på barnen eftersom dom är så blonda.
Vi överlämnade presenterna vi hade med oss och efter att ha försökt tala med varandra, via projektledaren som agerade tolk, sjöng en grannflicka en traditionell sång.
Julius och Gösta blev lite generade över all uppvaktning och uppmärksamhet och när vi senare blev visade runt i byn, ville alla pojkarna gå bredvid och hålla om dom. Flickorna turades om att bära lilla Karin.
På vägen tillbaka besökte vi en skola som sponsras av projektet och fick höra hur det fungerade. Väldigt intressant och spännande.
Lilla Shridevi höll min hand
Under de två följande dagarna fick vi lära känna Shridevi lite närmare. Hon är en blyg flicka och lite reserverad, med väldigt tillgiven. Hon ville gärna hålla mig i handen eller bära på Karin. Jag försökte via tolken ställa frågor och tala med henne, men tyvärr blev det lite rumphugget men hon berättar att hon vill bli lärare när hon blir stor.
Arbetar mot barnexploatering
Efter en god lunch fortsatte vi till en stor damm, som ännu inte är färdig trots att den har 30 år på nacken. Bredvid dammen fanns en park där barnen åter kunde springa runt och leka.
Barnen var blyga för varandra, men nyfikna. Men allt eftersom tiden gick började dom finna varandra och sista dagen hade den mesta av blygheten släppt.
Under vår tid i Athani fick vi också besöka projektets kontor och där blev vi visade runt och insatta i deras arbete. Mycket spännande och lärorikt.
Projektet arbetar också mycket med barn som utsatts för Devadasi, en gammal tradition där flickor offras till templen för familjens skull. Detta är en förtäckt form av exploatering och barnprostitution. Projektet hjälper de flickor som räddats därifrån, genom att ge dem ett värdigt liv tillbaka. Dessutom går dom ut för att informera och upplysa i nvånarna att inte sända iväg sina döttrar.
Fick en egen sari
Efter att ha presenterats för alla medarbetare och återigen hälsat på Shridevis föräldrar som kommit dit, fick jag av projektet en sari, som kvinnorna klädde mig i. Jag kände mig som en riktig indiska.
Under resten av tiden i Indien färdades vi med tåg och buss, vilket vi upplevde som det genuina sättet att lära känna Indien på och trots alla förvarningar blev ingen av oss sjuk och inget överraskande inträffade. Allt gick enligt planerna och vi har fått med oss hem en fantastisk upplevelse och stor mersmak för Indien, med alla dess färger och dofter och kaotiska liv.
Hälsningar från familjen Hageus Schmidt i Täby (utanför Stockholm)
