De här tuffingarna har klättrat och hängt med sina föräldrar på äventyr sedan de var riktigt små. Senaste äventyret var resan till Spanien på påsklovet, då de klättrade i grottor! Läs mamma Emese Bálints egen berättelse.
Tünde 8 år, Oscar, 9 år och Amalia, 8 år. Men på resan var även vi vuxna: Nicklas Persson, Mikael Andersson, Benny Palmgren och jag som heter Emese Bálint.
Målet med turen, förutom att njuta av bergen, var att låta barnen prova grottklättring och vandring i något mer krävande berg. De har alla växt upp med aktiva föräldrar vars huvudintressen här i livet är att krypa i grottor, klättra i berg och paddla både på havet och i forsar. Så en del förkunskap och träning har barnen redan, men nu skulle vi introducera dem i helt nya dimensioner!
Efter tre timmars nattligt strul i Madrid med hyrbilar och stängda hyrbilskontor kunde vi utmattade slumra in på ett hotell nära flygplatsen. Nästa dag körde vi mot norra Spanien, till den vackert belägna byn Ramales de la Victoria i bergen. De kommande morgnarna kunde jag inte låta bli att le när jag tittade ut genom fönstret. Så vackert, och perfekt väder för äventyr i bergen.
Hela turen anpassade vi efter barnen. Grottor, klippor och toppturer valdes med hänsyn till barnens kapacitet och ambitioner. Det visade sig redan efter första grottbesöket att ribban var ganska lågt lagd, eftersom barnen både kunde och ville mer än vi hade väntat oss.
Första grottan vi besökte var Cueva Coventosa i dalen Valle de Ason. Grottöppningen var stor och rymlig. Hela grottan var stor till sådan grad att vi till och med fick fira oss nerför en 15 meters brant för att komma vidare. Iklädda overaller, hjälmar och selar, klarade vi nerfirningen galant. Vid passager där risk för längre fall fanns, knöt vi in barnen, det vill säga säkrade in dem i oss själva.
När vi kom ner till säkrare ställen, delade gruppen på sig.
Några utforskade Sala de fantasma tillsammans med barnen: en enorm sal med några mindre salar tillgängliga genom en trång passage längst ner. Därinne fanns de mest fantastiska formationer av pelare, stalaktiter och stalagmiter!
Två vuxna stack längre in i grottan till en tuffare vuxentur. På så sätt fick alla en upplevelse de sent glömmer. På vägen upp från grottan fick vi klättra på rep med speciella repklämmor. Barnen överraskade oss ännu en gång. Efter 4 timmars krypande vände gruppen tillbaka mot solen - som sken ikapp med våra leenden.
En exalterad 9-årig Oskar bland alla fina stalaktiter och stalagmiter i grottan Sala del Fantasma. Tünde är bara 8 år men en riktig kämpe som gillar strapatser och redan kan mycket om säkerhet och äventyr. Här kryper hon i en grotta
Det finns många olika grotturer att välja bland. Nästa dag valde vi Cueva Cayuelas, en ännu tuffare och mer krävande grotta.
Anmarschen var något svårare och längre än dagen innan, men utsikten bjöd på en spektakulär upplevelse. Grottöppningen var om möjligt ännu större. En enorm gång som slutar i ett stup leder vidare in i mörkret.
Overaller, hjälmar och selar togs på redan från början. På bra säkerhetsavstånd från stupet fick vi knyta in barnen i oss. Här behövde vi traversera längs stupkanten med hjälp av två fasta rep i berget och våra ”kosvansar”: två korta reptampar försedda med var sin karbinhake.
När man kommer fram till den bult som repet är fäst vid, tar man först den ena kosvansen och flyttar över knuten. När man är insäkrad igen, flyttar man den andra tampen över knuten. På så sätt är man aldrig osäkrad.
Traversen var ganska lång den här gången. Med koncentrationen på topp och högsta säkerhetspådrag klarades barnens första riktiga traversklättring utan problem. Småspända var vi ju alla, men det gäller att behärska sina känslor och tänka logiskt. Gör man varje sak rätt och är försiktig, så klarar man sig.
Grottan var rik på trevliga upp och nerklättringar bland stora stenblock, smala kryppassager och renspolade korridorer. Vid en större sal inne i grottan åt vi vår medhavda lunch.
Vägen tillbaka gick betydligt fortare än planerat. Barnen visade stor förmåga att lyssna, lära sig snabbt och ta ansvar. Man blir rörd av att inse att ens små krabater är så starka och modiga. Alla tre barnen visade under hela turen en stor dos av mognad och vi såg att koncentrationsförmåga och omdöme finns när situationen kräver det.
Barn har en förmåga att se detaljer, och stannar för att titta. Alla tre barnen visade under hela turen en stor dos av mognad, och vi såg att koncentrationsförmåga och omdöme finns när situationen kräver det.
Nu i efterhand tycker vi att vi borde ha krupit in i en trevlig grotta i stället för att försöka bestiga Hoya Valtudón, en topp på 1357 meter över havet och med en klättring på 400 höjdmeter från våra parkerade bilar.
Vi startade med stor entusiasm och vi skulle säkert ha nått toppen om det inte vore för all snö. Efter 200 höjdmeter beslöt vi oss att retirera. Det var helt enkelt för mycket snö.
Bergen i Cantabrisien är väldigt karstifierade, vilket innebär att bland stenar och berg finns en hel del djupa sprickor som vattnet ätit sig genom och som kan vara väldigt farliga att ramla i. Ju längre upp vi kom, desto mer snö täckte berget för oss.
Utan kunskap om var de här djupa hålen och sprickorna befann sig, var det helt enkelt för farligt att fortsätta uppåt, hur mycket vi än ville. Vi var inte förberedda på att det fanns så mycket snö kvar i bergen i Spanien. Flera i resesällskapet har besökt området åtskilliga gånger, men så mycket snö har de aldrig skådat där i april månad.
Vi beslöt att ta oss till ett annat berg och bestiga dess 989 meters topp: San Vicente. Dit var det 500 höjdmeter att klättra, vi tänkte att även om vi inte kommer upp till toppen denna dag har vi ändå bekantat oss med terrängen.
Detta berg låg högt på önskelistan! Härifrån kunde man se hela byn Ramales - och vår stuga. Berget log tillbaka mot oss varje morgon när vi steg ut på balkongen. Så klart att vi ville bestiga det!
Vi kom upp 200 höjdmeter när det började åska och blixtra från öster. Vinden tilltog och vi var glada att vi inte var högre upp bland klipporna. Att befinna sig på brant kalkstensterräng i oväder är inte att rekommendera. Kalkstenen blir hal och rasrisken hög vid rikligt regn.
För att ta det säkra före det osäkra, vände vi tillbaka till bilarna. Berget är ju kvar där, vi kan ta det en annan gång. Kvällen avrundades i sällskap av våra lokala vänner med en härlig middag på Casa Tomás med soppa, huvudrätt och efterrätt. Maten smakade jättegott och billigt var det också! Mätta och belåtna laddade vi för nästa dags upplevelser.
Vilodag för barnen och riktig utmaning för de vuxna stod på programmet. Barnen och jag promenerade ner till byn för att titta oss omkring. Eftersom byn i stort sett består av en gata avklarades kulturupplevelsen ganska fort. Barnen önskade ”vila” genom att klättra upp på samma berg som vi besteg första kvällen… Där uppe lekte dom i minst tre timmar med att hoppa omkring bland den karstifierade kalkstenen. Jag själv solade och njöt av att inte göra någonting.
Under tiden njöt killarna också, dock något mer aktivt. Det kröps, klättrades och vadades i meterdjupt vatten och svetten rann medan pulsklockan för första gången passerade 4000 kcal i Cueva del Aqua. Som namnet också säger är detta en härligt blöt grotta med många trevliga klätterövningar (om man vill undvika att bada).
Killarna klättrade, kröp och kämpade tappert, men bada fick de ändå. I början tog de till och med av sig kläderna för att hålla dem torra över ett djupare vattendrag. Ett vattenfall inne i grottan blev dock för svårt att passera utan rejäla kallduschar, så grottan fick avslutas fumligt skakande av köld.
Efter att ha lyssnat till deras berättelse, ångrade jag nästan att jag inte följde med. Men nästa år, då är det min tur!
Sista dagen var det dags för en toppbestigning. Vi röstade och barnen och jag vann. Vi skulle till San Vicente, en av de toppar vi fick vända tillbaka från vid vårt tidigare toppförsök. Det visade sig att det var ett bra val.
Vädret var perfekt: inte för varmt och soligt på vägen upp, men klar och bra sikt. Barnen stortrivdes under den svåra och krävande uppklättringen. Det var jobbigt så klart, men med 100 höjdmeters förflyttningar i taget klarade vi turen på mindre tid än det står i de spanska guideböckerna.
De första 200 höjdmetrarna fick barnen gå själva, men sedan knöt vi in dem. De sista 300 höjdmetrarna var ganska branta med viss risk för stenras och långa fall. Det visade sig ännu en gång att barn är toppen!
Som belöning för vår möda fick vi den underbara utsikten från toppen och tilltugg i form av älsklingskex och chokladkakor.
Vi fick se ”vår” stuga och det lilla ”hemmaberget” som vi i början tyckt var jättehögt och jättesvårt att bestiga. Nu låg det där långt, långt borta under oss…
Hoppas att många blir intresserade av att grottforska med sina barn!
Hälsningar Emese Bálint Är du intresserad av äventyr kan du följa med Emese, hon jobbar som guide och instruktör. Mer info på www.ursulasaventyr.com »
FAKTA
Denna tur rekommenderas till familjer som är vana att röra sig i brant terräng. Det krävs en hel del specialkunskap om grottor och klättring. Likaså är en del specialutrustning nödvändig. Med hjälp av en guide som står för kunskapen och utrustningen kan dessa grottor klaras av de flesta som är vana att röra sig i terräng.
Vi reste med Ryan Air från Malmö till Madrid för ca. 800 kr/pers. Bil hyrde vi på nätet hos Mr Jet för ca.1900 kr för en vecka. Det blev strul när vi skulle hämta våra bilar pga att vi anlände så sent att de flesta uthyrningskontor var stängda, och det fanns ingen info om var vi kunde hämta bilarna. Vi fick en Volvo V50 och en Opel Astra combicupé. Fri körsträcka ingick. Bilarna kördes på diesel och drack 0,5 l /mil.
Tips: Annat resalternativ kan kollas upp så man slipper offra två dagar av resan på transport från och till Madrid. Ex. kan man åka via London till Santander.
Cantabria – bergigt område i norra Spanien med flera tusen grottor, massor av bra klätterklippor och fina vandringsleder att bestiga. Både fina havsstränder och vackra berg. Området är inte turistiskt sönderexploaterat.
Ramales de la Victoria – vacker liten by. Här kan man bo på hotell, i lägenhet, eller i privata stugor. Vi bodde i utkanten av byn på en kulle. Väldigt bra standard. Massor av vandringsmöjligheter, klippklättring och grottor bara bakom knuten. Finns bl.a. turistgrotta, Cueva de Pinturas med grottmålningar i.
Kul att veta om Emese Emese som har skrivit berättelsen är en riktig äventyrare. Hon reser väldigt mycket med barnen. Resmålen varierar och kan vara allt från kulturresor med balett- och operaföreställning ar till äventyrsresor. Hon ger hellre en resa i födelsedagspresent till barnen än leksaker. "Upplevelser och minnen kan man alltid ha med sig, prylar är det bara strul med", menar Emese.
Intresserad av grottor? SSF Svenska Speleolog Förbund är en mötesplats för alla grottintresserade i Sverige, och du är välkommen som medlem. Gå in på www.speleo.se